Det var en liten flicka som först såg den mystiska gestalten i fjärran.
Det var ei lita jente som først så den mystiske skikkelsen i det fjerne.
Det var ei lita jente som først såg den mystiske skikkelsen i det fjerne.
När gestalten kom närmare såg hon att det var en höggravid kvinna.
Etter hvert som skikkelsen kom nærmere, så hun at det var en høygravid kvinne.
Etter kvart som skikkelsen kom nærare, såg ho at det var ei høggravid kvinne.
Blyg men modig gick den lilla flickan närmare kvinnan. ”Vi måste låta henne stanna hos oss”, bestämde den lilla flickans folk. ”Vi kommer att skydda henne och hennes barn.”
Sjenert, men modig, gikk den lille jenta nærmere kvinnen. «Vi må beholde henne her hos oss», bestemte de som var med den lille jenta. «Vi skal beskytte henne og barnet hennes.»
Sjenert, men modig, gjekk den vesle jenta nærare kvinna. «Vi må halda på henne her hos oss», bestemte dei som var med den vesle jenta. «Vi skal verna henne og barnet hennar.»
Barnet föddes inom kort. ”Krysta! Hämta filtar! Vatten! Krrryyyyssta!”
Barnet var snart på vei. «Trykk!» «Hent pledd!» «Vann!» «Tryyyykk!»
Barnet var snart på veg. «Trykk!» «Hent pledd!» «Vatn!» «Tryyyykk!»
Men när de såg bebisen hoppade de tillbaka av chock. ”En åsna?!”
Men da de fikk se babyen, vek alle tilbake i sjokk. «Et esel?»
Men då dei fekk sjå babyen, veik alle tilbake i sjokk. «Eit esel?»
Alla började gräla. ”Vi sa att vi skulle skydda mor och barn, och det är det vi kommer att göra”, sa en del. ”Men de kommer att föra med sig olycka!” sa andra.
Alle sammen begynte å krangle. «Vi sa vi skulle beskytte mor og barn, og det skal vi gjøre», sa noen. «Men de kommer til å bringe ulykke!» sa andre.
Alle saman byrja å krangla. «Vi sa vi skulle verna mor og barn, og det skal vi gjera», sa nokon. «Men dei kjem til å bringa ulukke!» sa andre.
Och så blev kvinnan ensam igen. Hon undrade vad hon skulle göra med det här konstiga barnet. Hon undrade vad hon skulle göra med sig själv.
Og slik var det at kvinnen ble alene igjen. Hun lurte på hva hun skulle gjøre med dette rare barnet. Hun lurte på hva hun skulle gjøre med seg selv.
Og slik var det at kvinna vart åleine igjen. Ho lurte på kva ho skulle gjera med dette rare barnet. Ho lurte på kva ho skulle gjera med seg sjølv.
Till slut var hon tvungen att acceptera att han var hennes barn och att hon var hans mor.
Men til slutt godtok hun at han var hennes barn, og at hun var moren hans.
Men til slutt godtok ho at han var barnet hennar, og at ho var mor hans.
Om nu barnet hade fortsatt att vara lika litet hela tiden hade det kanske blivit annorlunda. Men åsnebarnet växte och växte tills han inte längre fick plats på sin mors rygg. Och hur mycket han än försökte kunde han inte bete sig som en människa. Hans mamma var ofta trött och frustrerad. Ibland tvingade hon honom att göra arbete som var menat för djur.
Hvis bare barnet hadde beholdt den lille størrelsen, hadde alt kanskje vært annerledes. Men eselbarnet vokste og vokste, helt til han ikke lenger fikk plass på morens rygg. Og uansett hvor hardt han forsøkte, klarte han ikke å oppføre seg som et menneske. Moren hans var ofte sliten og frustrert. Noen ganger satte hun ham til å gjøre arbeid som var ment for dyr.
Viss berre barnet hadde halde på den vesle storleiken, hadde alt kanskje vore annleis. Men eselbarnet voks og voks, heilt til han ikkje lenger fekk plass på ryggen til mora. Og uansett kor hardt han freista, klarte han ikkje å oppføra seg som eit menneske. Mor hans var ofte sliten og frustrert. Nokre gongar sette ho han til å gjera arbeid som var meint for dyr.
Förvirring och ilska byggdes upp inuti Åsna. Han kunde inte göra det ena och han kunde inte göra det andra. Han kunde inte vara så här och han kunde inte vara så där. Han blev så arg att han en dag sparkade ner sin mamma till marken.
Esel ble fylt av forvirring og sinne. Han kunne ikke gjøre ditt, og han kunne ikke gjøre datt. Han kunne ikke være på én måte, og han kunne ikke være på en annen måte. Han ble så sint at han en dag sparket ned huset til moren sin.
Esel vart fylt av forvirring og sinne. Han kunne ikkje gjera ditt, og han kunne ikkje gjera datt. Han kunne ikkje vera på éin måte, og han kunne ikkje vera på ein annan måte. Han vart så sint at han ein dag sparka ned huset til mor si.
Åsna skämdes. Han började springa så långt bort så fort han kunde.
Esel skammet seg. Han begynte å løpe vekk så fort han kunne.
Esel skamma seg. Han byrja å springa vekk så fort han kunne.
När han till slut slutade springa, var det natt och Åsna var vilse. ”Iiaa, iiaa?” viskade han ut i mörkret. ”Iiaa, iiaa?” ekade det tillbaka. Han var ensam. Han rullade ihop sig till en boll och föll i en djup och orolig sömn.
Når han hadde sluttet å løpe, var det blitt kveld, og Esel hadde gått seg vill. «Hi ha», hvisket han inn i mørket. «Hi ha?» lød ekkoet. Han var alene. Han krøket seg sammen til en liten ball og falt i en dyp og forstyrret søvn.
Når han hadde slutta å springa, var det vorte kveld, og Esel hadde gått seg vill. «Hi ha», kviskra han inn i mørket. «Hi ha?» lydde ekkoet. Han var åleine. Han krøkte seg saman til ein liten ball og fall i ein djup og forstyrra søvn.
Åsna vaknade och upptäckte att en underlig gammal man stirrade ner på honom. Han tittade in i den gamle mannens ögon och började att känna en glimt av hopp.
Esel våknet opp til en merkelig gammel mann som stirret ned på ham. Han så inn i den gamle mannens øyne og begynte å kjenne et snev av håp.
Esel vakna opp til ein merkeleg gammal mann som stira ned på han. Han såg inn i auga til den gamle mannen og byrja å kjenna ein snev av håp.
Åsna stannade kvar med den gamle mannen, som lärde honom många olika sätt att överleva på. Åsna lyssnade och lärde sig saker och det gjorde även den gamle mannen. De hjälpte varandra och skrattade tillsammans.
Esel dro for å bo med den gamle mannen, som lærte ham mange forskjellige måter å overleve på. Esel lyttet og lærte, og det gjorde den gamle mannen også. De hjalp hverandre, og de lo sammen.
Esel drog for å bu med den gamle mannen, som lærte han mange ulike måtar å overleva på. Esel lytta og lærte, og det gjorde den gamle mannen òg. Dei hjelpte kvarandre, og dei lo saman.
En morgon bad den gamle mannen Åsna att bära honom till toppen på ett berg.
En morgen ba den gamle mannen Esel om å bære ham opp til toppen av et fjell.
Ein morgon bad den gamle mannen Esel om å bera han opp til toppen av eit fjell.
Högt uppe bland molnen somnade de. Åsna drömde att hans mamma var sjuk och kallade på honom. Och när han vaknade…
Høyt oppe blant skyene sovnet de. Esel drømte at moren hans var syk og ropte på ham. Og da han våknet …
Høgt oppe blant skyene sovna dei. Esel drøymde at mor hans var sjuk og ropte på han. Og då han vakna …
… hade molnen försvunnit tillsammans med hans vän, den gamle mannen.
… hadde skyene forsvunnet, i likhet med vennen hans, den gamle mannen.
… hadde skyene forsvunne, nett som venen hans, den gamle mannen.
Åsna visste äntligen vad han skulle göra.
Esel visste omsider hva han skulle gjøre.
Esel visste endeleg kva han skulle gjera.
Åsna hittade sin mamma, ensam och sörjande sitt försvunna barn. De stirrade på varandra en lång stund. Och sedan kramade de varandra mycket hårt.
Esel fant moren sin, som var alene og sørget over tapet av barnet sitt. De stirret på hverandre lenge. Og så klemte de hverandre veldig hardt.
Esel fann mor si, som var åleine og sørgde over tapet av barnet sitt. Dei stira på kvarandre lengje. Og så klemde dei kvarandre veldig hardt.
Åsnan och hans mamma har växt ihop och hittat många sätt att leva sida vid sida på. Sakta har andra familjer bosatt sig överallt runt omkring dem.
Eselbarnet og moren hans har utviklet seg i fellesskap og funnet mange måter å leve side ved side. Sakte, men sikkert har andre familier begynt å slå seg ned rundt dem.
Eselbarnet og mor hans har utvikla seg i fellesskap og funne mange måtar å leva side ved side. Sakte, men sikkert har andre familiar byrja å slå seg ned rundt dei.
